Sofia´s

..can´t always be playing your fool..

Känner lite såhär att det är skönt att skriva just nu, väldigt skönt. Jag önskar bara att jag kunde känna att jag kunde skriva allt jag ville här. Men det känns som att det är för mycket, jag är ingen öppen bok nämligen. Hoppas inte det åtmistone, för jag vill ha lite mystik över mig. Egentligen lite mer, jag är för lätt och öppen ibland, och det gillar jag inte. Men skulle ändå vilja säga allt jag tycker och tänker så att jag får ur mig allt jag vill. Det är svårt det där, att veta vad man ska eller inte ska skriva. Sen så vill man att det ska vara lite sådär hemlighetsstämplat så att bara några fattar vem, men att alla fattar situationen. Det är det kluriga.

Det jag vet och känner nu att skriva om är en person som jag lärde känna för x antal år sen, eller ja, jag valde inte att lära känna personen, och frågan är om jag ens gör det eller kommer att göra det. Jaja, jag vet vem personen är och att den levde väldigt nära mig under några år. Blir jobbigt att säga den hela tiden, så kan säga att det är en tjej. Hon förändrade mig, om det var till det bättre eller sämre, det vet jag inte riktigt. Det jag vet är att jag inte mådde bra omkring henne, hon fick mig att gå på tå, hålla andan och det kändes som allt var på hennes villkor. Även fast det borde vara tvärsom ibland. Jag kan inte säga att jag var rädd för henne, jag kände mest obehag och ilska. Hon frös mig ute, medvetet eller omedvetet, men det var den värsta tiden i mitt liv. Den tiden som skulle vara den bästa. Det kändes som om hon tog allt ifrån mig. Min glädje, stolthet och självkänsla. Jag vet att jag inte riktigt har fått tillbaka den självkänsla jag borde ha, för jag går ofta in i ett skal och sätter på mig min mask. Jag känner mig tryggare då. Idag är det mycket bättre, men det finns fortfarande vissa situationer som jag känner mig obekväm i. Då tar jag genast på mig min mask och allt är bra, på ytan, kom ihåg det, bara på ytan.  Det var så många gånger som jag försökte bekräfta mig hos henne, jag ville bara att hon skulle acceptera att jag var jag och hon var hon. Men det var som att hennes uppgift att lära känna mig gick ut på att forma om mig till någon hon skulle gilla bättre. Att jag sen hörde Dig tala bakom min rygg, jag bokstavligen hörde dig, för jag var i rummet brevid, det var nog det jobbigaste. Kunde du inte bara ta upp problemen du hade med mig direkt och inte springa till någon annan och beklaga dig över hur jag var. Du anar inte hur många tårar jag har fällt för dig, både för att jag tyckte synd om dig för att du var en sån kall människa, men också för att jag skulle behöva stå ut med att alltid vara på min vakt när jag var i närheten av dig. Vet du vad det värsta är, att du inte ens vet att jag känner såhär inför dig, för efter några år satte jag på mig min mask när jag var med dig. Den lär jag aldrig ta av mig förrän jag tar mod till mig och berättar hur dåligt jag mått av din närvaro. Men sanningen är den att det aldrig kommer hända, för du har fortfarande makten och den är något jag aldrig kommer kunna ta ifrån dig, aldrig..

gonatt..