Sofia´s

"Nej jag är inte bitter.." (Robert/Tony) ..men kanske en aning telen på detta klimat och på mycket just nu. Tänker på "Mysteriet", har aldrig träffat en så spännande människa förut i mitt liv. Ska det bli så som Mysteriet sa: Vi kommer att höras, men aldrig mer att ses..?kanske lika bra egentligen, ska man vara ett mysterium så ska man. Dock är jag lite nyfiken, samtidigt som jag har en obehaglig känsla i kroppen efter det han sa om mig. Men som både jag och Mysteriet dementerade, så har jag tyvärr väldigt lätt för att tröttna på saker och kan då verka smått negativ, fastän jag egentligen är en happy girl. Klart alla har sina dåliga dagar och sidor, men oftast speglar jag nog ett glatt yttre i alla fall.

Mer till det Mysteriet sa om mig: Du är en väldigt social människa som älskar att träffa nya människor och möta nya ansikten, men det finns ett stort MEN. Du gillar att träffa dem och prata men sen inget mer. Du är absolut ingen förhållandemänniska, inte någonstans, du tror alltid att gräset är grönare på andra sidan...

Hur bra personanalytiker får man vara egentligen? Och detta bara av att träffa mig första gången, säga några ord, dansa en liten runda och ta min hand. Det är därför jag har lite olustkänslor i mig, för jag känner verkligen att allt är sanning. Det är säkert många som är likadana, men det känns lite skit, hur ska jag göra för att bli av med min förhållandeskräck? För den är nästan lika enorm som min spindelfobi och den är inte att leka med det vill jag lova. Fast jag ser ett svagt ljus där framme, jag har ju påbörjat att bearbeta min klaustrofobi (cellskräck), kan ju åka hiss nu, dock endast om där finns en spegel, men dessutom utan att behöva hyperventilera eller gråta. Riktigt bra gjort, har väl bara tagit sisådär 10 år, hehe. Men tiden kommer för det andra också.

Jag vet att du älskar mig, men du gör det bara så svårt för mig att älska dig! Jag bestraffar inte dig som person, bara ditt beteende, för det har jag lärt mig. Ibland önskar jag att alla kunde bli bedömda likadant så jag slapp ljuga för dig...och för mig. Det finns inget värre än att behöva dra ett par vita lögner för att allt ska låta bättre än vad det är. Det jag inte tror du förstår är hur jag skulle kunna vara nöjd med mig själv när du aldrig är det? Visst det finns alltid något man kan ändra, men jag får väl ändå vara jag? Jag orkar inte spela det spel jag spelat, jag är av dubbelnatur, det vet jag, men frågan är hur länge jag orkar spela spelet med dig? ska vi inte snart spela klart? Jag kan lägga mig så du vinner, eller köra över dig och vinna. Skulle vi dra sista draget i dag så vet jag att jag skulle förlora och du vinna, men drar vi sista draget om några år då ska jag vinna, och hela världen ska få veta det! Så snälla kan du inte bara stå över ett slag så jag får andas och ta ett försprång?...snälla. Antingen vinner du och förlorar mig, eller så vinner jag och då vinner du även mig!

thanks;